Det blåser kallt utefter mitt vardagsrumsgolv, jag fattar inte vart det drar ifrån...

"Den här världen kan ingen ta ifrån oss"

Fast det var precis det de gjorde. Och fort gick det.

Jag är som jag är och du blir som du blir och vi är hårda och kalla båda två. Men ändå. Jag slås hela tiden av tanken att jag inte slåss tillräckligt. För det som är mitt eller det som skulle kunna bli det. Det är som du säger, jag bryr mig förmycket om vad alla ska tycka om allt jag gör.

Jag funderar på om det är för att jag vill vara En Bättre Människa. En Snäll Människa. En sån som bryr sig. Eller om jag bara är feg.

Jävla Lasse Lindh, hur som helst.