Och här slösar man värdefulla minuter

När jag tar ur mp3ns hörlurar är de enda ljudet i lägenheten det stillsamma droppandet av frysen som frostas av. Det är sövande och hemtamt. För att motverka tröttheten som börjar sprida sig i kroppen intar jg väldiga mängder koffein och eldorados billigaste sockerprodukt. Jag fick panta brukar för att ha råd med det. Så är det. Knappa 24 timmar kvar i den här lägenheten, blir sista natten inatt. Skummt. Men jag är inte så sentimental än eftersom jag HATAR LÄGENHETSHELVETET MED ALLA JÄVLA ELEMENT SOM ÄR FÖR NÄRA VÄGGEN FÖR ATT MAN SKA KUNNA STÄDA BAKOM DEM FAST DET STÅR ATT MAN SKA DET PÅ PAPPRET SOM JAG LLYDER BLINT DÖR DET STÅR MED FETSTIL! Jag tror det är meningen att det ska vara så jävla pissjobbigt som möjligt att flytta just för att man inte ska hinna med och vara ledsen. Bra tänkt där, världen!

Klockor

I morse vaknade jag av att mitt alarm inte ringde och det var misstänkt ljust i min lilla provisoriska sovalkov. Yrvaket panikslaget rusade jag upp och in i köket för att se vad mitt Hello Kitty-köksur (det var en present!) visade på. Nio och trettio. NIOOCHTRETTIO?!! Fyra och en halv timme sen till jobbet! Varför har ingen ringt och berättat för mig att jag är högst avskednad eftersom restaurangen vars kök jag städar om morgnarna nu måste ställa in sin lunchservering?! Någon sekunds irrationellt fantiserande om min stundande framtid som bostadslös tiggare senare inser jag att min dumma analoga klocka inte längre tickar. Letar upp mobilen för att kolla den bara för att upptäcka att den under natten avlidit av svält. Ett kort tag försöker jag bestämma tiden med hjälp av solens position men den stora betongklossen till grannhus är ivägen. Någon sekund senare kommer jag på tanken att faktiskt kolla alarmklockan, som jag i min frenesi glömt bort. Halv fem. Medan jag tittar på de röda digitala siffrorna slår de över till en minut över halv och klockradion går igång med sitt P2-brus. Anledningen till att det är ljusare än jag är van vid är att jag unnat mig att ställa klockan 20 minuter senare än vanligt och det har alltså min inbördes klocka gått bananas över.

Motviljan över att min inre klocka nu mer är ställd på tio över fyra var nästan större än min lättnad över att inte ha mist jobbet.

Så som Alfred förutspådde

Alright så detta morgonarbetande har fört med sig mycket, mycket tidiga cykelturer fem dagar i veckan, come rain come elakt väsande kanadagäss vid vattenbrynet. Om jag försvinner i flera dagar och ni inte hör av mig (via facebook eller IRL, bloggen är ju tydeligen inte ett pålitligt medium) kan ni börja dragga Tisken efter mina sargade kvarlevor. Om det nu finns några alls, för jag föreställer mig att kanadagässen, rasande för att jag ytterligare en dag skrämt bort dem från deras frossande på vägrenens gräsplätt tillbaka ned i den förgiftade sjön, förmodligen kommer slita mig i mycket små men högst oigenkännliga stycken. Ni kan kanske hitta mina glasögon dock. Det är ett par svarta tjocka Fendi med löjligt mycket tjockare glas på vänstersidan om ni nu skulle se ett par ligga och skräpa.

I alla fall. Dessa morgonturer. De är så tidiga att de mindre mordiska fågelsorterna verkar förvånade att se mig dag efter dag.
"Nämen!" tycks de kraxa "Nämen sannerligen! En människa! Vid denna tid som annars tillhörr fjäderfän!" Häromdagen var jag helt säker på att en mås förfäljde mig från lyktstolpe till yktstolpe skrikandes "Titta! Titta!" (på måsspråk).

Men i alla fall! Det jag egentligen skulle berätta var att det förutom jag finns en till cyklist som är ute varje dag oavsett vad - tidningsbudet. Vi är tjenis nu. På ett sett antar jag att man förenas på ett visst litet sätt de där tidiga, kalla morgontimmarna då man tycker lite extra synd om sig själv. Det är vi samstämmiga om. Att det är lite synd om oss. Det finns en bagare också, men han kliver upp mycket tidigare och brukar ta sin morgonrast på en bänk lagom där jag och tidningsbudet möts, men han har aldrig hejat på oss. Kanske är han rätt nöjd med sin situation och kan därför inte medverka i vår tjenishet. Hur som haver. Efter att ha hejat på varandra med lite sorgsna leenden i några veckor hände idag något oväntat. Efter att jag ropat ut mitt "'Morron!" ( av princip säger jag inte "God", för vad är det som gör den så god bla bla bla läs Bilbo) ropar han efter mig att stanna. Jag bromsar in och han springer ikapp mig och räcker fram ett extra tjockt nummer av Falukurirens måndagsupplaga. Jag blir helt överväldigad. Gratis tidning? Jag längtar till imorgon då jag får sitta vid bordet och läsa en morgontidning till frukost. Som en riktig människa.

Jag önskar jag hade något jag kunde ge honom, men det bästa jag skulle kunna åstadkomma är en rulle stulet toalettpapper eller en hink med kuber från ismaskinen och av någon anledning känns det inte som någon praktisk present.

Aja. Jag ville egentligen bara delge min glädje över den där gratistidningen. Och att jag tror att fåglar kommer att mörda mig. It's like Alfred predicted!

But alas, it is not.

Med tanke på Tetris till synes odödliga populäritet borde det logiskt sett vara roligt att packa.

Så här sitter jag i röran och förundras över min mattematiska oförmåga. Att försöka räkna ut volymen av crap som ryms i skåp och lådor i en fusk-etta och sedan försöka slå ut det på hur många banankartonger som kommer behövas för att frakta sagda crap var uppenbarligen över min förmåga. Sex banankartoner fyllda och då har jag inte ens plockat ur bokhyllan ordentligt än!

Nej minsan, kaos är vad det är.

Fler P3-observeringar

En annan rolig grej med P3s nyheter (som ju, som sagt är lite mer down with it (allt) än övriga nyhetsredaktionerpå SR, för de av er som inte läst föregående inlägg) är att de blir coolare ju senare det blir på dagen. Klockan 06.00, som är första gången när jag hör deras egna nyhetssändning (innan dess är det P4 även på P3 kan jag förklara för de som inte brukar lyssna på statlig radio innan 06.00) låter det som en normal nyhetssändning. Ta bara huvudnyheten, om rabbinerna och borgmästarna i New Jeresey som levt i år av korruption och bland annat illegalt sålt mänskliga organ för stora summor. I de första sändningarna har inslaget rubiken just "Stor korrumptionshärva skakar amerika" eller något dylikt. Men efter klockan nio ändras det till "'Sopranos' i verkligheten skakar amerika". Själva nyhetsinslaget börjar också påpeka att i "bästa film-anda skedde de hemliga mösterna på caféer, i fläktrum och på parkeringsplatser" (vad som nu är så glamouröst med det är en annan diskussion). Wtf lixom? Så okey, vid niotiden infogas referenser till en populärkulturell företeelser som råkar ha sin hemvist på SVT i sverige (eller hade? Jag har faktiskt aldrig sett Sopranos). Hade jag varit utbildad mediekritiker så hade jag ansett detta vara suspekt cross-marketing, men nu är jag städerska så to hell with it.

Jag undrar hur nyheterna börjar låta senare på dagen? "Sopranos" är ju ändå en ganska avancerad referens. Jag är oftast klar vid 11 och hör inget efter det. Börjar det vid tolv låta som att *insert namn på känd svensk rappare som pratar mycket ghettoslang här för jag kom inte på någon* läser dem, för att ya know, tilltala kidzen? Jag har inget emot det egentligen. Men det är synd om morgonuppläsaren, för han låter verkligen som att han inte vill läsa det urhäftiga telegrammet från TT, han är ju old-scholl damnit!

Aja, nu har jag städat klart för den här veckan, nu är det bara fyra timmar i en telefonväxel kvar sedan är det helg!

Det tog fyra timmar att skriva det här inlägget och det beror inte på kvalitén

Så alright. Jag antar att när jag får klago-sms om att bloggen är tvärdöd kan det vara dags att uppdatera. Turligt nog lyssnar jag på ekot igen ungefär åtta gånger om dagen och är därför uppdaterad nog för att försöka göra mig rolig över aktuella händelser. So here goes.

Morgonens största nyhet är onekligen det möjligt skräckinjagande scenariot att svenskar som till hösten ska läsa utomlands kan bli utan vaccin mot svininfluensan (som på P3, som är lite mer down with it än övriga nyhetsredaktioner på SR, kallas för "svinflunsan") även om de reser inom EU. Igår var en av huvudnyheterna att svininfluensavacinet skulle vara dubbelt så dyrt som vanligt vaccin och i förrgår hörde vi om att sverige hade nog med respiratorer för att klara en epedimi, men inte nog med folk att sköta dem. Min reaktion på det här är mestadels förundran över denna svängning i nyhetsrapporteringen. Jag menar, var vi inte överrens om att svininfluensan var en oviktig liten animaliskt namngiven företeelse som förstorats av medier för att skrämma kvällstidningsläsare att överbelasta telefonväxlarna hos de lokala vårdcentralerna bara för att de känner sig lite snoriga? Menar SR att jag helt plötsligt faktiskt ska oroa mig att allt snörvlande som jag antagit kommer ifrån att cykla till jobbet i ösregn faktiskt kanske kommer att sluta i en respirator? Eller åtminstone sängliggande i en vecka i en stökig lägenhet? Vem har tid med sånt när man deltisarbetar?

Om vi ska överge nyhetsrapporteringen till förmån för lite mer personliga uppdateringar, vilket jag antar att de snokare som läser den här bloggen egentligen är intresserade av, så kan den senaste månadens händelser delas in i tre huvudhändelser; jag ska flytta, jag har skaffat mig en partner och jag har sett nya Harry Potter.

Låt oss börja med Harry, eftersom det onekligen är det mest spännande. Så ja, igår fick jag äntligen se "Harry Potter och Halvblodsprinsen". Eftersom all kritik och övriga filmrelaterade kurser jag någonsin läst åker ut genom fönstret så fort det rör sig om Potter eller X-men kan jag inte ge någon objektiv syn på upplevelsen, men som notoriskt fan var jag förvånansvärt nog inte besviken. Många tycks anse att allt förmycket plockats bort från boken och att filmen helt gått ifrån historien, men jag tycker snarare tvärt om. Visst har handlingen beskurits, men inte mer än förväntat och i gengäld tycker jag att fokus ligger på det som faktiskt är viktigt, nämligen karaktärsutveckling. Allra bäst är scenerna med Draco, som faktiskt tillåts vara emo utan att filmen för den sakens skull ska göra honom patetisk (som fallet har varit i några av de andra filmerna, kanske främst "Flammande bägaren"). Istället får han lov att vara komplex och det känns fint. Dumbledore och Snape får också de ta mycket plats, men medan Snapes karaktär börjar bli övertydlig (även som Rickman är fantastisk, som alltid!) med allt sitt smygande får Dumbledore vara väldigt lågmäld och det klär honom. Istället för att springa runt och vara mystisk, som i andra filmer, verkar han här enbart hålla saker för sig själv. Det är svårt att förklara skillnaden men är man ett fan tror jag man kan se den. Istället för att kläcka ur sig gåtor säger han helt enkelt ingenting. Typ. Så ja, jag älskade den. Just nu tycker jag att det är den bästa i serien, men då är också "Halvblodsprinsen" min favorit av böckerna också.

Alright, so what about this boy? Vi har inte pratat om det, men jag misstänker att han är lite emot allt vad internetpublicering av privatliv heter (vilket jag främst grundar på att han inte är något större fan av facebook, vilket naturligtvis per automatik gör en teknikovänlig och mån om sin intergritet...?). Men jag hade tänkt slänga in några detaljer, så som att han har ett par enorma dyra gummistövlar stående i hallen fast att han bor mitt i stan eller att hans mobil spelar "The Colossus appears" eller en av dylika teman från Shadow of the Colossus och att han tycker det är gullligt när jag går runt och nynnar på den resten av dagen. Sånna små saker. Men sanningen är att det är fyra timmar emellan att den här meningen skrivs och den som föregick den. Pappersarbete, simpsons och en bror med flyttkartonger kom emellan. Så nu vet jag inte riktigt var jag var.

Men jag kan säga var jag är. Jag ligger på min trasiga soffa och läser om Neil Gaimans seriealbum från pärm till pärm. Jag gav upp på att försöka packa ned dem. För varje som landar i lådan tar jag upp två nya och börjar bläddra. Och i samma andetag som jag tänkte att jag nog skulle slänga stereon, för let's face it - stereo är så jäkla 2002, hittade jag en gammal skiva med Theatres of Tragedy som nu därför spelas i bakgrunden. Jag undrar varför jag en gång i tiden köpte den. Tyckte jag om det här bandet? Eller var det ett impulsköp? Eller var det någon som sa åt mig att jag skulle tycka det här bandet var coolt? Det var ju så ibland, på den tiden. Musiken känns bekant, som en smak man inte riktigt kan identifiera men jag minns inte bandnamnet alls. Underligt.

I grund och botten tror jag att jag är för nostalgisk som person för att kunna flyttpacka.

Och snart är det läggdags, för 04.15 ska jag kliva upp igen.

Dag tre i "Fyratimmarssömnpernatt"-veckan, ett medicinskt oövervakat experiment

Jag ville bara säga att det är tidigt, samt påpeka att jag är uppe. Det borde vara värt något. Något fint.

En helg en helg, ett kungarike för en helg!

Eftersom det enda jag annars gör i bloggen är att gnälla på mina arbetsomständigheter eller prata om icke-avancerade mekaniska procedurer tänkte jag variera mig lite med att prata om helgen, som ännu pågår, i och för sig.
Äcekltrött efter att ha jobbat från 05.30 - 21 (med paus mellan 11 och 13 iofs) satt jag i fredags i godan ro på bussen på väg hem, helt inställd på att däcka framför en film så fort det begav sig. Får sms av Mathias att dricka öl när jag åter äntrar Falu kommun, tänker "amen va fan why not?", köper folkisar och trampar iväg till Joel och Henrik (som i och för sig bor våningen över mig men låtom oss utelämna sådanna bagateller för textens förträfflighets skull). Utan mat i magen gick det alldeles utmärkt at blli full på 3,5or vilket är ett billigt alternativ mot dyr systemdricka. Vi begav oss dock ingenstanns, utan drog vidare mot Mouniras balkong och satt där och tittade på det fenomenala åskvädret. Mounira har bäst utsikt av oss så man såg hela himlen lysas upp av enorma blixtar. Alla samtal lät ungefär "Ja men det som jag inte förstått med hela fackföreningsÅHFANSÅGNIDEN(?!)rörelsen är hur man ÅHJÄVLAR(!) har kunnat..." etc.

Lördag kom och vi tog en tripp till systemet och en sen frukost på stan, jag, Joel och en bakfull Mathias som hånades hela vägen in till stan. Jag skulle egentligen ha spenderat kvällen med att vina med Angelica och llite annat folk men det gick åt pipsvängen, så väl hemma igen var jag fantastiskt uttråkad. Moni och resten skulle festa med Goos, men viste inte tid eller plats så jag fick vänta på samtal. Ringde Pojje och beklagade mig, han var också hemma själv (men hade gjort det självmant) så ett tag funderade jag på att våldsgästa Gävle men insåg att det var för dyrt. Bestämde mig för att vara produktiv så jag spenderade två timmar på att iförd ett par klackskor som behövde töjas ut städa och moppa alla golv i lägenheten, samt vädra sängkläder och dylika husmorssysslor. När jag var i full gång får jag ett sms av en tjej som jag aldrig egentligen träffat annat än mycket snabbt på en fest för tre år sedan, med en förfrågning om jag ville komma och dricka grogg. Samma "amen va fan why not?" som kickade igång föregående kväll infann sig här och jag slänge iväg ett sms till Sara med texten "Hej! Ska du med på fest med folk jag aldrig träffat och inte känner?". Extremt lyckat beslut ska det sägas! Josanna och Elin som värdparet hette var sanslöst sköna människor, och deras kompisar var också sociala och trevliga. Vi drog vidare ut på rådisgården och snyltade öl och dansade till upphottad nittiotalspop (eller jag och Josanna iaf) innan vi gick hem vid stängning och träffade Pippi Långstrump och tre pirater i kön till Ghandis.

Nu sitter jag och väntar på att Mathias, som enligt egen utsago var himla full igår, ska vakna så vi kan planera vår dag. Blir det som jag vill blir det att åka och bada, följt av middag, Tv-spel och film. Sedan får jag inte glömma att jag ska iväg på två lägenhetsvisningar i eftermiddag. Jag har stora förhoppningar på denna söndag! Men nu ska jag ta mig en macka och en kopp kaffe.

Meka cykel (betydligt mindre kul än Mecha Cyckel, så här i Transformerstider)

I dag har jag, förutom att svära högt och ljudligt över Bankens alla osmidigt utplacerade bord -, stol- och diskbänksben, mekat med min cykel. Och med mekat menas att jag äntligen tagit mig tiden att fästa framhjulets stänkskärm i själva cykeln. Jag har dragit mig för att göra det en längre tid, eftersom jag är en skruv och en mutter kort och inte ens i min vildaste fantasi kan sånna saker köpas en och en. Men "Bra karl reder sig själv" som min mamma alltid säger, och det finns inget en mutter och en skruv kan göra som inte också kan åstadkommas med en klarblå gipsplugg och en himla massa eltjep. Så nu är ramen fäst (<- möjligt hälsingemål?) och min cykel har en liten, liten silverglittrande flagga framtill. Hade jag kunnat hitta några batterier som fungerade i min sanslös kräsna digitalkamera kunde ni fått se (bilden ovan är tagen av Kicki).