Det tog fyra timmar att skriva det här inlägget och det beror inte på kvalitén

Så alright. Jag antar att när jag får klago-sms om att bloggen är tvärdöd kan det vara dags att uppdatera. Turligt nog lyssnar jag på ekot igen ungefär åtta gånger om dagen och är därför uppdaterad nog för att försöka göra mig rolig över aktuella händelser. So here goes.

Morgonens största nyhet är onekligen det möjligt skräckinjagande scenariot att svenskar som till hösten ska läsa utomlands kan bli utan vaccin mot svininfluensan (som på P3, som är lite mer down with it än övriga nyhetsredaktioner på SR, kallas för "svinflunsan") även om de reser inom EU. Igår var en av huvudnyheterna att svininfluensavacinet skulle vara dubbelt så dyrt som vanligt vaccin och i förrgår hörde vi om att sverige hade nog med respiratorer för att klara en epedimi, men inte nog med folk att sköta dem. Min reaktion på det här är mestadels förundran över denna svängning i nyhetsrapporteringen. Jag menar, var vi inte överrens om att svininfluensan var en oviktig liten animaliskt namngiven företeelse som förstorats av medier för att skrämma kvällstidningsläsare att överbelasta telefonväxlarna hos de lokala vårdcentralerna bara för att de känner sig lite snoriga? Menar SR att jag helt plötsligt faktiskt ska oroa mig att allt snörvlande som jag antagit kommer ifrån att cykla till jobbet i ösregn faktiskt kanske kommer att sluta i en respirator? Eller åtminstone sängliggande i en vecka i en stökig lägenhet? Vem har tid med sånt när man deltisarbetar?

Om vi ska överge nyhetsrapporteringen till förmån för lite mer personliga uppdateringar, vilket jag antar att de snokare som läser den här bloggen egentligen är intresserade av, så kan den senaste månadens händelser delas in i tre huvudhändelser; jag ska flytta, jag har skaffat mig en partner och jag har sett nya Harry Potter.

Låt oss börja med Harry, eftersom det onekligen är det mest spännande. Så ja, igår fick jag äntligen se "Harry Potter och Halvblodsprinsen". Eftersom all kritik och övriga filmrelaterade kurser jag någonsin läst åker ut genom fönstret så fort det rör sig om Potter eller X-men kan jag inte ge någon objektiv syn på upplevelsen, men som notoriskt fan var jag förvånansvärt nog inte besviken. Många tycks anse att allt förmycket plockats bort från boken och att filmen helt gått ifrån historien, men jag tycker snarare tvärt om. Visst har handlingen beskurits, men inte mer än förväntat och i gengäld tycker jag att fokus ligger på det som faktiskt är viktigt, nämligen karaktärsutveckling. Allra bäst är scenerna med Draco, som faktiskt tillåts vara emo utan att filmen för den sakens skull ska göra honom patetisk (som fallet har varit i några av de andra filmerna, kanske främst "Flammande bägaren"). Istället får han lov att vara komplex och det känns fint. Dumbledore och Snape får också de ta mycket plats, men medan Snapes karaktär börjar bli övertydlig (även som Rickman är fantastisk, som alltid!) med allt sitt smygande får Dumbledore vara väldigt lågmäld och det klär honom. Istället för att springa runt och vara mystisk, som i andra filmer, verkar han här enbart hålla saker för sig själv. Det är svårt att förklara skillnaden men är man ett fan tror jag man kan se den. Istället för att kläcka ur sig gåtor säger han helt enkelt ingenting. Typ. Så ja, jag älskade den. Just nu tycker jag att det är den bästa i serien, men då är också "Halvblodsprinsen" min favorit av böckerna också.

Alright, so what about this boy? Vi har inte pratat om det, men jag misstänker att han är lite emot allt vad internetpublicering av privatliv heter (vilket jag främst grundar på att han inte är något större fan av facebook, vilket naturligtvis per automatik gör en teknikovänlig och mån om sin intergritet...?). Men jag hade tänkt slänga in några detaljer, så som att han har ett par enorma dyra gummistövlar stående i hallen fast att han bor mitt i stan eller att hans mobil spelar "The Colossus appears" eller en av dylika teman från Shadow of the Colossus och att han tycker det är gullligt när jag går runt och nynnar på den resten av dagen. Sånna små saker. Men sanningen är att det är fyra timmar emellan att den här meningen skrivs och den som föregick den. Pappersarbete, simpsons och en bror med flyttkartonger kom emellan. Så nu vet jag inte riktigt var jag var.

Men jag kan säga var jag är. Jag ligger på min trasiga soffa och läser om Neil Gaimans seriealbum från pärm till pärm. Jag gav upp på att försöka packa ned dem. För varje som landar i lådan tar jag upp två nya och börjar bläddra. Och i samma andetag som jag tänkte att jag nog skulle slänga stereon, för let's face it - stereo är så jäkla 2002, hittade jag en gammal skiva med Theatres of Tragedy som nu därför spelas i bakgrunden. Jag undrar varför jag en gång i tiden köpte den. Tyckte jag om det här bandet? Eller var det ett impulsköp? Eller var det någon som sa åt mig att jag skulle tycka det här bandet var coolt? Det var ju så ibland, på den tiden. Musiken känns bekant, som en smak man inte riktigt kan identifiera men jag minns inte bandnamnet alls. Underligt.

I grund och botten tror jag att jag är för nostalgisk som person för att kunna flyttpacka.

Och snart är det läggdags, för 04.15 ska jag kliva upp igen.