Ett till inlägg i frihandsskrivande, en slags övning, om ni så vill

Jag skulle ha klätt mig enkelt helt i svart med en blå kofta och grämt mig över att jag inte äger blå skor. Jag skulle ha packat min bok och mitt anteckningsblock i min erövringsväska från Myrorna, 30 kr pur elegans som inte passar till min person i övrigt, svingat mig okvinnligt upp på cykeln och pinnat iväg till Centralcaféet för att i några timmar dricka te, se ut genom fönstret och känna mig som höst. Småprata med ägaren som känner igen mig nu, lyssna på när han spelar banjo till Spotifys sångerskor från femtiotalet, kanske skriva några rader och läsa några kapitel. Vänta på regnet som hotat hela dagen. Sett på solen när den drar förbi mellan molnen. Kännt mig sådär lagom och lite som att det vore en historia. Som att allt var en historia.

Istället fastnade jag i orden, blev sittandes hemma med Regina Spektor och ett snabbfyllande worddokument. Verdana, 8 punkter och en gammal idé som legat på lur allt för länge. Kaffe och Anne Holt i pausen. Den stora gröna tröjan mamma stickade och yllestrumpbyxor som kliar lite. Lagomt nöjd.

I am QUEEN of långsökta metaforer!

Jaha, här håller man på och missar födelsedagar hit och dit som vore de välgödda kantareller i en skogsbacke.

Och det var allt om det.

Min mage är inte med mig. Om min mage vore en egen person och jag träffade min mage på gatan tror jag inte ens att Mage skulle nicka ett hej, så mycket är vi inte på samma sida just nu. Magknipet dyker pliktskyldigt upp varje dag efter klockan 19 och sedan sitter de där tills sömnen behagar infinna sig. Igår fick jag ligga med en överbliven värmevattenflaska som jag hittade i ett skåp när jag letade efter min efter flytten vilsekomna kökssax. Den har smileys och blommor på sig och jag misstänker att den en gång i tiden tillhört Lo, eller så är det en sån där sak som mamma smugit ned. Inte kökssaxen utan värmevattenflaskan, syftningar har aldrig varit min grej. Några dagar till får jag härda innan jag ringer mina vänner på råd om vård.

Annars har det varit en fantastiskt fin onsdag som jag enbart sett genom Snubbots vardagsrumsfönster. Men en dag bortslösad är en dag well spent.

Tack och lov så har jag Anne Holt och Detektivbyrån

Illamåendet vägrar liksom ge upp. GE UPP FÖRIHELVETE.

Potential

I dag var en dag med potentialen att bli bra. Och så var den ett tag. Sedan blev det som det blev. Som det kan gå. Jag är trött mestadels för att jag inte har något bättre för mig.

När jag var liten var jag rädd för att prata hittepåspråk.
Jag var rädd för att det skulle betyda någonting.

Popkultur passes me by om det inte innehåller minst en mutant (ett kanske smått okänsligt inlägg, även om det inte var menat så)

Ok, UPDATE ungefär 15 minuter efter det andra inlägget. Patric Swayze har ju dött, som alla vet för att det är överallt. Det står förmodligen bakom dig i DETTA NU! Men. Var jag verkligen den ENDA som var tvungen att IMDBa vem den här förmodade ikonen var? Jag tycks ha missat en hel generation popkultur på grund av mitt ringa intresse för dansfilmer. Men han var med i Donnie Darko också. Det var därifrån jag kände igen namnet. Sorgligt i alla fall. Men jag trodde först att det var Patric Stewart när jag hörde det på nyheterna och fick PA-NI-K. Nooooooooooooes inte Xavier! Picaaaaaard! Whyyy?! Men det var inte han, alla försök att göra en film om Magneto är räddade. Men som sagt, fortfarande jättesorgligt med Swayze, även om jag bara kände honom genom en enda roll.

På tal om populärkultur skakades jag i mina grundvalar när jag snokade runt efter nyheter om Criminal Minds på olika forum och fick reda på att Matthew Gray-Grubler uppenbarligen är ett sådant party animal att han lyckats bugga sönder sitt knä. Först tyckte jag det var lustigt, men sedan hörde jag var de skulle göra med Dr. Reid. HAR DU HÖRT LINN VAD DE SKA GÖRA MED REID???! Diskussion mer värdig facebook kanske, men varföör ska jag orka med två olika digitala forum när jag kan tvinga fram respons på bloggen?

Barapapapapapa pa pa paa paa barapapapapapa papa pa

Idag var en dag med höstsol som jag inte såg så mycket av. För jag jobbade. På väg hem från andra jobbet tokcyklade jag jättefort längs ett övergivet Tisken och visslade muntert. Sedan kom jag på mig själv med att undra vad fan jag har att vara glad över egentligen. Men så sket jag i att tänka på det och visslade färdigt på Rap das armas. Det är lika enformigt som att sjunga den kan jag berätta.

Hur en replik kan redeema en hel film

"Är det allt du kan? Välta en mango?"

Och helt plöstligt blev "Kenny Begins" den bästa svenska komedin sedan "Yrrol".

På tal om det, vem SATAN har lånat mitt ex av "Tjocktjuven"? Kan jag inte tänka mig en enda person i min bekantskapskrets som jag skulle ha trott kunna uppskatta den filmen, med möjligt undantag mina bröder. Ge tillbaks!!

Extravagant kostymkåta asienentusiaster kanske är ett ord egentligen? Det är med all säkerhet en facebookklubb

Ja, så jag försöker ta tag i saker och ting. Sådär bestämt och hårt och NU JÄVLAR. Mestadels bestod det i att jag satt på en parkbänk inne i stan som en poser och läste kurslitteratur. Jag kom igenom den i alla fall, pärm till pärm på tre timmar. Stort, tyckte jag. Nu ska teori bara omsättas i praktik också. Så som att jag är fullt medveten om att jag har en liter mjölk i handväskan som snarast skulle behöva bekanta sig med kylskåpet, men avbryter jag mitt bloggande för att gå och ställa in den? Nope. Kommer jag komma ihåg att ställa in den efter att jag skrivit klart? Förmodligen inte. Sedan är det tio kronor i sjön, den där mjölken.

Jag såg The Promise igår och den kan jag rekommendera till alla extravangant kostymkåta asienentusiaster som inte bryr sig så mycket om karaktärers motivation utan mer om hur coolt deras kläder rör sig i de fysiskt omöjliga fightingscenerna. Brutalt snygg var den i alla fall och det finns faktiskt en del djup i två av karaktärerna, som blir rätt intressanta mot slutet. Men mestadels bryr man sig inte så mycket om historien, det är mer en front för de snygga bilderna. Den här typen av kinesisk film börjar allt mer kunna liknas vid porr, historien finns bara där som en vag ursäkt för att få visa så mycket som möjligt av annat. Eller såå är det bara jag som inte förstår mig på kinesisk film, jag antar att den inte översätts fläckfritt. Men hur som haver, the promise, fin skit!

OCH TILL LOUISA (som inte svarar i mobilen och innan jag glömmer det igen) har du inte redan på egenhand upptäckt Nostalgia Critic så bifogar jag länkar;
http://www.thatguywiththeglasses.com/

In sovijet russia, buss misses you!

Jag sitter och väntar på att klockan ska bli så mycket att det finns någon mening med att stressa till bussen. Än så länge är det tio minuter kvar innan jag är sen. Det är dags för mig att åka till kvällsjobbet och den vanliga ångesten har inte infunnit sig. Kanske för att jag är helt säker på att jag ska få sparken, istället för att jag bara anar det. Eftersom jag är så pass säker på det är det som att varje arbetspass då jag inte sägs upp är lite som stulna pengar. Ha ha liksom, joke's on them. Det sitter fjortonåringar vid samma bord som mig och säljer tre gånger bättre. Förmodligen för att de inte har något att förlora. Vi plus 20 mår mest dåligt hela tiden, kallsvettas och tänker på räkningar medan vi är där. Fjortonåringarna vill bara köpa nya jeans. De borde inte få jobba, de jävlarna. Har man inte flyttat hemifrån borde man inte få ta upp arbetsplatser i lågkonjukturen. Någonstanns finns det säkert någon trettioplus mamma som varit inköpsansvarig för ett medelstort företag som kan behöva den platsen bättre. Aja, känns det som i alla fall. "Aja". Blir jag av med det låginkomstagar jobbet så aja, det måste ju finnas något annat. Och jag har ett till. Än så länge. Men aja. Vad ska man göra? Bara att tuffa vidare.

Igår drack vi öl och så ska det vara, för det var onsdag. Pratade om mode och om homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Och om tidsreseparadoxen. Jag försökte använda Proffessor Xavier som exempel men det gick vän hem sådär. I morse vaknade jag av att jag drömde att jag försov mig. Nu är jag sen.

Tio korvar i ett paket - åtta bröd i en påse

Det här är min blogg och där ska jag skriva saker. Som händer mig. Och som jag tänker på. Men ICKE. Jag vet inte vad det är med mig, det är inte som att det inte händer saker men... ja det kommer liksom bara inte ut på bloggen. Av nån anledning. På min kurs nu får vi lära oss att skriva utan självreflektion, kritik och cencur. Skit i stavning och grammatik, skriv som du känner. Sånt flum. Exakt motsatt till allt du lärt dig inom skola och sociala strukturer. Vaddå bara skriva för mig själv? Jag är åttiotalist för i helvete, jag gör allt för andra för jag vill SYNAAAAAAAS och uppskattas som den briljanta och roliga människa jag försöker framställa mig som. Så det så. Det är mycket saker jag skjuter upp just nu, inte bara bloggen. Som att ringa Lo och berätta om den där drömmen med den gula klänningen. Jag tyckte den var rolig men va fan, det var många nätter sen nu och det har liksom inte blivit av. Diska måste jag också göra, och sortera mina skor. Och ta mig in till stan och prova ett par jeans för att se om det är storleksmärkningen på Ginas kjolar som är WAAAAAAY off eller om en sommar kutandes upp och ned för trapppor faktiskt betalat sig i annat än skattepliktigade (<-hittepåord? Jag är en sån fri skribent) kronor. Jag vill flytta till stockholm och jag vill stanna här. Just nu känns mitt liv som korv+korvbrödinhandlingsparadoxen. Tio korvar i ett paket, åtta bröd i ett. Alltså måste man hela tiden köpa mer bröd eller mer korvar för att det ska gå jämt upp. Eller göra en gles stroganof. Så känns det. Inte som stroganof men som att inget liksom går jämt upp längre. Det finns hela tiden förmycket eller förlite av någonting. Jag saknar Piia, jag tyckte inte om att hon åkte, jag trodde in i det sista att hon inte skulle göra det. Att hon liksom skulle hoppa av tåget i sista sekund och inse att hon ångrar sig, skiter i utbildning och helre stannar med oss i den häär staden som tråkar ut henne så infernaliskt. Idag hörde jag halländska och saknade Malin också. Så pratade jag med folk och saknade ingen alls, för allt var bra och det var fint och höstsol. Så är det. Varje dag. Inte sol men känslomässigt. Tappat bort er? Jag med.