In sovijet russia, buss misses you!

Jag sitter och väntar på att klockan ska bli så mycket att det finns någon mening med att stressa till bussen. Än så länge är det tio minuter kvar innan jag är sen. Det är dags för mig att åka till kvällsjobbet och den vanliga ångesten har inte infunnit sig. Kanske för att jag är helt säker på att jag ska få sparken, istället för att jag bara anar det. Eftersom jag är så pass säker på det är det som att varje arbetspass då jag inte sägs upp är lite som stulna pengar. Ha ha liksom, joke's on them. Det sitter fjortonåringar vid samma bord som mig och säljer tre gånger bättre. Förmodligen för att de inte har något att förlora. Vi plus 20 mår mest dåligt hela tiden, kallsvettas och tänker på räkningar medan vi är där. Fjortonåringarna vill bara köpa nya jeans. De borde inte få jobba, de jävlarna. Har man inte flyttat hemifrån borde man inte få ta upp arbetsplatser i lågkonjukturen. Någonstanns finns det säkert någon trettioplus mamma som varit inköpsansvarig för ett medelstort företag som kan behöva den platsen bättre. Aja, känns det som i alla fall. "Aja". Blir jag av med det låginkomstagar jobbet så aja, det måste ju finnas något annat. Och jag har ett till. Än så länge. Men aja. Vad ska man göra? Bara att tuffa vidare.

Igår drack vi öl och så ska det vara, för det var onsdag. Pratade om mode och om homosexuella ska få gifta sig i kyrkan. Och om tidsreseparadoxen. Jag försökte använda Proffessor Xavier som exempel men det gick vän hem sådär. I morse vaknade jag av att jag drömde att jag försov mig. Nu är jag sen.