Tio korvar i ett paket - åtta bröd i en påse

Det här är min blogg och där ska jag skriva saker. Som händer mig. Och som jag tänker på. Men ICKE. Jag vet inte vad det är med mig, det är inte som att det inte händer saker men... ja det kommer liksom bara inte ut på bloggen. Av nån anledning. På min kurs nu får vi lära oss att skriva utan självreflektion, kritik och cencur. Skit i stavning och grammatik, skriv som du känner. Sånt flum. Exakt motsatt till allt du lärt dig inom skola och sociala strukturer. Vaddå bara skriva för mig själv? Jag är åttiotalist för i helvete, jag gör allt för andra för jag vill SYNAAAAAAAS och uppskattas som den briljanta och roliga människa jag försöker framställa mig som. Så det så. Det är mycket saker jag skjuter upp just nu, inte bara bloggen. Som att ringa Lo och berätta om den där drömmen med den gula klänningen. Jag tyckte den var rolig men va fan, det var många nätter sen nu och det har liksom inte blivit av. Diska måste jag också göra, och sortera mina skor. Och ta mig in till stan och prova ett par jeans för att se om det är storleksmärkningen på Ginas kjolar som är WAAAAAAY off eller om en sommar kutandes upp och ned för trapppor faktiskt betalat sig i annat än skattepliktigade (<-hittepåord? Jag är en sån fri skribent) kronor. Jag vill flytta till stockholm och jag vill stanna här. Just nu känns mitt liv som korv+korvbrödinhandlingsparadoxen. Tio korvar i ett paket, åtta bröd i ett. Alltså måste man hela tiden köpa mer bröd eller mer korvar för att det ska gå jämt upp. Eller göra en gles stroganof. Så känns det. Inte som stroganof men som att inget liksom går jämt upp längre. Det finns hela tiden förmycket eller förlite av någonting. Jag saknar Piia, jag tyckte inte om att hon åkte, jag trodde in i det sista att hon inte skulle göra det. Att hon liksom skulle hoppa av tåget i sista sekund och inse att hon ångrar sig, skiter i utbildning och helre stannar med oss i den häär staden som tråkar ut henne så infernaliskt. Idag hörde jag halländska och saknade Malin också. Så pratade jag med folk och saknade ingen alls, för allt var bra och det var fint och höstsol. Så är det. Varje dag. Inte sol men känslomässigt. Tappat bort er? Jag med.