Jag kommer aldrig bli som mig

Jag tycker oftast att jag duger alldeles utmärkt. Jag är konstig, visst, men på ett ganska oförargligt sätt. Jag antar att de som väljer att spendera tid med mig gillar det. Inte heller är jag särskilt oattraktiv eller okunnig. Jag är ganska social och rolig.

Men jag kommer nog aldrig bli särskilt okänslig. Det spräckliga lilla självförtroende som jag likt en ballong blåste upp kring mig i yngre år kommer alltid finnas kvar. Det är hundra och åter hundra gånger bättre än de varit, men ofta när jag ser mig själv i spelen är det en 100 kilo tung 19-åring som apatiskt stirrar tillbaka.

Jag kommer aldrig sluta se henne. Och jag tror ibland att andra gör det också. Oftast tycker jag att jag är ganska förträfflig, på mitt vis, men andra gånger, ja. Det är så för alla, skulle jag tro. Lite då och då måste man samla sig och blåsa upp sitt ego igen.

Kom tillbaka till New York

Detta skulle bli en kommentar, men jag tänkte att har du RSS kan du kan se detta.

Du har raderat dig från alla hemsidor där jag kunde hitta dig och jag har bytt nummer utan att meddela dig. Jag är jätteoffentlig! Jättejättejätteoffentlig! Googla Clownmat och du hittar allt om mig! Googla mitt namn och du kommer till en sida med möjlighet att maila och ringa och smsa.

Snälla, gör det! Jag vill berätta för dig vad jag döpte min stora hund till i det senaste spelet jag är besatt av. Jag vill säga att oavsett vart jag flyttar har jag alltid tagit med mig presenterna du gav mig.

Jag vill veta om vi bara var unga och dumma. Och hur det går ute i skogen.

Jag vill veta om du fortfarande finns.

Resan till New York

Om du någon gång läser det här så tänker jag fortfarande på oss och vår stund på en bänk vid New Yorks påhittade skyline. Det är det finaste någon gjort för mig.

Nejmen?!

Jag fick för mig att börja blogga igen, och upptäckte i samma veva att jag på något sätt blivit utestängd från min egen blogg. Kanske som straff. För ni vet, inaktiviteten. Och allt det andra. Men nu kom jag in, och det blir förmodligen dagens enda positiva överraskning.

668

Så många inlägg fanns det i den här bloggen innan den dog. Varför denna tystnad, undrar kanske folk som för länge sedan slutat läsa?

För jag skriver så mycket annars. Och när jag gör saker och skriver en massa dör bloggen bort. Av nån anledning.

Men idag kan jag berätta något. Idag åkte jag hem från jobbet för att kräkas. Och på pendeln sitter Spock.
"Spock!" höll jag på att ropa och peka.
Men istället satte jag mig ned och glodde. För han var galet lik Leonard Nimoy. Och det är svårt att vara lik honom utan näsprotes och kindbenskirurgi. Jag ville ta en bild med Iphonen, men då skulle jag behöva stänga av Spotify mitt i en riktigt bra låt av Mew.

Och så dör alla

Jag har tvättid till tio. TIO. Det är inte det minsta onormalt och ändå känns det som värsta grejen. Det är ju typ hela natten. Känns det som. Nu. När jag redan är trött som en igelkott i oktober. Det känns lite som när jag var barn och tvingade mig själv att vara vaken till nyårsfyrverkerierna fast att jag var så trött att jag grät. Typ så fast mindre drastiskt. Men vad ska jag skriva om när jag har världens tråkigaste blogg eftersom jag undviker att skriva om något som faktiskt händer.

Jag hatar förresten att tvätta i obekanta tvättstugor. Den där teknikskräcken som jag tror många känner inför datorer ("Jag kan ju göra feeeel") känner jag inför tvättmaskiner. Jag tror att om jag doserar det minsta fel eller råkar ta ett tvättprogram som inte är ämnat för den typ av textiler jag proppat in i maskinen så kommer hela niovåningshuset att sjunka ned i ett träsk skapat av den enorma lödderexplosion som min okunskap fört med sig. Och så dör alla. Eller så krymper jag mina bomullskläder. Katastrof, vilket som.

Och gånger fyra i en mening

Jag ser på utsikten från åttonde våningen och lyssnar på Rockklassiker på stationär radio och om saker och ting kändes overkliga innan känns de alldeles för självklara nu och det blir på nåt sätt precis lika läskigt.

Jasså? Så du är en sån som tror på VERKLIGHETEN? Vaddå, tror du att det finns nån stor typ "värld" som ba liksom EXISTERAR på det fysiska planet?

Och så flyttar jag då till Stockholm. Det är så på riktigt att jag helt förnekat att det händer. Ett riktigt jobb, en riktigt chans i en riktig stad. Det känns ungefär lika sannolikt som att jag skulle springa in i Dr. Spencer Reid på SF-bokhandeln och vi skulle bli kära.

Jag tror inte på verkligheten helt enkelt.

Bara för att klargöra situationen

Jag tror att mycket av det jag skriver som ska uppfattas som humor (enligt mig) uppfattas som... inte humor, av andra. Stycket härunder exempelvis. Det ska alltså föreställa ett skämt. För att jag fyllebloggat men om att inte fylleblogga. Ha ha? Eller?

Glasyr heter det, famtida jag

Jag är astmaraspig efter en cykeltur och en ofrivillig joggarrunda i minusgrader och högklackat (nåja). Lullig och småseg med tankar på villovägar och jag får för mig att jag borde lyssna på The shins och läsa gamla diktböcker från mig Pretantiösa Tonårstid och så fick det bli. Stickad kofta och Bob Hansson. Té och knäckemacka. Så schablonindie som det kan bli utan glanssvart hår och cupcakes med rosa frosting vad det nu heter på svenska. Jag myser med mig själv och Girl sailor spelas lite för högt för klockslaget och jag tänker att kanske borde man sattsa sin energi på att bli politiskt medveten och engagerad igen. Valår trots allt. Och det finns så sjukt mycket att vara förbannad på. Så blir jag lite post-stolt över mig själv som driftig tonåring och drar fram mina gamla dagböcker ur minneslådan och bläddrar fram för att se vad jag gjorde idag fast för fem år sedan. Läser lite och tyckter att tonårsjag var en idiot. Liksom jag förmodligen kommer att läsa det här om fem år och tycka att jag var en idiot. Förutsatt att internet finns om fem år. Förutsatt att inte robotarna, zombierna eller den globala uppvärmningen kommer och tar oss.

Det finns egentligen bara en låt med The Shins som jag inte gillar och det är When I goostep. Vet inte varför men jag hatar den verkligen, den skär i mig. Allt annat är varierande grader av fint.

Chasing cars around our heads

Jag glömmer att mitt kanske största bakissymptom är hur galet känslig jag blir. Därför lyckas jag med misstaget att se reprisen av Spårlöst och precis när Spotify byter till "Chasing cars" och sedan sitter jag i en timme uppkrupen i ett hörn av soffan och bara gråter och gråter och gråter fast listan växlat till Paramore för längesen men det finns ingen hejd och det är bra kan jag tänka mig. Ska man gråta är det lika bra att göra det när man inte har något att vara ledsen för.

Sammtidigt i verkligheten

Ibland har jag ett aktivt liv och då är jag glad och världen är enbart enhörningar och godisträd och kafferegn och hus av bra böcker och bäckar som polar finstämd indie-musik.

Vilket ju i och för sig skulle göra mig till världens sämsta socialfall. Och det är ju det jag aspirerar mot. Fast världens bästa. Jag tycker att det finns någon form av Bellman-romantik över att vara soss-fall. Att de alla egentligen är strävande poeter och sköra kreativa själar som världen örfilat allt för många gånger och därför har de valt ett liv med flaskan, för att alkoholen är det enda som vågar säga sanningen i detta kalla men politiskt korrekta land. Eller det är i alla fall vad jag ska sitta på busstationen och fylleskrika iförd mina lodarkläder när jag väl får leva på socialbidrag.

Alla kan vi ju drömma

That's teh stuff

Här har man det bra och det kan ju vara kul att skriva om det för en gångs skull. Speciellt när en trefylle-vecka lider mot sitt slut och jag fortfarande inte känt mig det minsta bakis. Screw you +21 och allmän klenhet inför alkohol!

Jag har inte ens hunnit med ett endaste litet avsnitt av Battlestar Galactica. Det gör att mina nördvärden är ovanligt låga. Låt mig kompensera detta genom att publicera nakenbilder på Spock.
Kul kvällshobby om man suttit vid datorn så pass länge att internet blivit lite tråkigt och händelselöst; bildgoogla det nördigaste/mest nittiotalsdoftande popkulturella fenomenet man kan komma på ihop med ordet "naked". Hilarity and misspellingz is insured!

....

Jag vill också ha en hund! Jag vill i och för sig ha många saker.

Men en hund alltså, tänk er.

ja jävlar...

I don't know what to tell you

Visste ni att katter använder sina morrhår som en form av instrument för att avgöra om de kan klämma sig igenom hål eller inte och om man tar bort mårrhåren kommer katten sannorlikt att A) undvika håligheter eller B) fastna?

Fascinerande, tyckte jag. Och om man inte vill höra mig prata om hur Vulcans uppfostrar sina barn så är detta det enda spännande fakta jag kan bidra till någon disskussion med. Tillåt mig länka till "Irving the socialy awkward bee"


Ungefär så är det när jag börjar prata Battlestar och Star Trek. Varför kan jag inte vara normalt intresserad av saker och inte börja tro att allt är på dödligt allvar? Men HUR kan en ras som dyrkar logik ha så galet dålig kvinnosyn? Huuuur?! (spydiga comebacks accepteras ej)

Random

I de tidiga morgontimmarna vaknade jag alkoholdimmig på en soffa i Borlänge av att en dikt lästes upp i mitt huvud. Den var så självklar, så vacker och ren. Det bästa jag skulle kunna ha gjort, insåg jag, när jag gled tillbaka in i sömnen. Nu finns inte ett ord kvar. Och jag kommer aldrig veta om den verkligen var bra.

Och så är det väl bra att det är ibland.

Puckobarn

Fan också varför är det alltid jag som får för mig att jag inte ska rusa in i nåt utan först stanna upp och tänka efter för att allt för sent inse att jag är en av de dummaste människor jag känner och att min magkänsla är tusen gånger bättre än mitt sunda förnuft?

Men som sagt jag är inte bitter. Bara innerligt trött på mig själv.

Zombiewords

Jag känner behovet av att publicera ett utdrag ur en msn-konversation som förklarar fenomenet Zombiewords;

Malin säger:
I NO KAREZ 4 ME ENGLISCH SPELING NO MOREZ!
(cause I spell so bad now I mean)

piia säger:
it's 2010 man . spelling is dead

Malin säger:
Wordz gonna come back though, as ZOMBIES

piia säger:
there's like no way

Malin säger:
of zombiewords?
SURE THERE IS!

piia säger:
aha..
moving on!!

Malin säger:
yes, to ZOMBIEWORDS!'
First, we are going to have the original Zombieword, word Zero, if you so please
and it will, of cause, be "zombie"
this word will then be put in conjunction with another word, such as zombie-head
now the word "head" in infected
"head" is then used in like, egg-head, and now "egg" is infected

Malin sa (23:01):
and so on
and then all the infected words will turn into the word "zombie"
and so the zombiewords take over

Malin sa (23:02):
so the word "head" becomes "zombie" after it's been infected for a while.
HEY NO LOGGIN OFF WHILE I AM RAMBLING!

*Piia logs back on*

Malin säger:
so anyways

Malin säger:
in the end, a sentance like "Eggs sure are good for your head" (which is a poor sentance but still) would, in zombiewords, translate into "Zombie zombie zom ZOMBIE bie zombie zombie!
I am now done with zombiewords

piia säger:
yeah
I so get it

"En telefonförsäljares oanvända ironiska comebacks" en storsäljare in the making?

I brist på annat tänkte jag lägga in lite läsvärda delar ur min kommande dussinbok "Vad jag egentligen ville säga - en telefonförsäljares obrukade ironiska comebacks"

Telefonförsäljare (Förkortat TF, eller JAG);
Jag hoppas jag inte ringer olägligt?

Potentiell kund (PK), i detta fallet Stockholmare med riktig 08-dialekt (läs gärna högt för dig själv och försök imitera dialekten för bästa effekt):
Men hörrudu, jag sitter ju i möte här! (<- sagt på ett sätt som att det skulle ha stått uppsmält på dagens löpsedlar och jag är helt blind och korkad som missat faktum)

Vad TF svarar:
Nej men guuuud då ber jag så heeeemskt mycket om ursäkt, vi återkommer en annan kväll!

Vad TF skulle vilja svara:
Ja, jag vet, jag är nämligen synsk, liksom alla människor som jobbar på callcenters. Men eftersom jag inte får lov att använda min förmåga för egen vinning genom att exempelvis plocka ut vinnnande lottonummer så jävlas jag med verkligheten genom att använda den för att ringa upp folk på den sämst valda tidpunkt jag kan hitta. Jag ber att få återkomma nån annan kväll när du sitter och skiter.

Denna speciella typ av människor, jag kallar dem Matteroffacts-personer, återkommer ganska ofta och hittas främst i 08-området. Det är alltså folk som blir sura över att du ringer mitt i något som du OMÖJLIGEN skulle kunna förutse, och de är inte främst arga för att du ringer utan för att du inte på förhand VET vad de sysslar med. Ett annat exempel:

TF:
Jag hoppas jag inte ringer olägligt?

PK (också denna gång stockholmska, både dialekten och den icke-genusneutrala könstillhörigheten):
Jo det gör du, för jag ska iväg på visning nu snart, vet du inte det?

Vad TF svarar:
Nej men guuuud då ber jag så heeeemskt mycket om ursäkt, vi återkommer en annan kväll!

Vad TF skulle vilja svara:
Nej, jag har tyvärr inte stenkoll eftersom jag inte så noga följer din asfräsha blogg om det luxuösa livet i Edelsbergs utkanter där du pubbar dina senaste shoppingfynd från Gina Trico som arton andra redan bloggat om. Jag är mer en twittermänniska och där skriver du ju enbart om när du sitter på bussen eller vad du har ätit till lunch. Men jag ska lägga in dig på min feed så år jag återkomma när du inte har något världsomvälvande för dig.


En annan typ av människa är de som jag kallar NIXare (som har nix-spärr men utan att läsa igenom avtalet och där med inte vet att Nix typ inte spärrar någonting alls) . De hatar telefonförsäljare, inte bara fenomenet utan DIG personligen och de vill inte prata med dig.

TF:
Ja, hej, jag heter M och jobbar för Mediebolag. Jag söker Ulla.

NIXaren:
Jamen vaddå är du försäljare eller?

Vad TF svarar:
Ja det beror ju på om någon köper, ha ha.

NIXaren (som förövrigt är Ullas man):
Jag vill INTE prata med DIG!

TF:
Nej men det gör inget för jag sökte Ulla. Är det du som är Ulla?

NIXaren:
*klick*

Just det här meningsutbytet vad TF kanske ganska nöjd med, men...

NIXaren:
Jamen vaddå är du försäljare eller?

Vad TF skulle vilja svara:
Nej, jag är Ullas hemliga kärleksbarn från en het vecka i Sydamerika 1974. När min far Juan dog med min mors namn på sina läppar tog jag en bananbåt över havet till tyskland och jobbade mig därifrån vidare uppp emot Sverige. Väl här bodde jag i Borås och arbetade på ett McDonalds, allt medan jag lärde mig svenska från TV3s reklamfilmer och gamla avsnitt av Sunes jul på VHS. När jag äntligen fick reda på min mamma Ullas adress åkte jag till Örebro för att träffa henne, men vid postlådan tog mitt mod slut. Jag såg dock att hon hade en prenumeration på "Huslig & Påta", så jag tog anställning här vid Medieförlaget med förhoppningen om att om jag bara höll ut länge nog skulle jag någon gång få ringa min mor och höra hennes röst. Kanske skulle jag säga vem jag var, kanske bara ge henne erbjudandet om sju nummer för 99 kr, men jag skulle åtminstone ha interagerat med henne. Kanske kan det räcka efter alla dessa år. Och nu är stunden kommen! Så finns Ulla hemma?


Det får duga for now. Kanske blir det mer när de sura tanterna hopar sig!

Helt utan intag av alkohol eller andra droger

Ha ha ha ha vet ni vad jag just kom på?

Ägg är typ wannabe-höns som failade!

Hahahahahaha!Jag ville ha en kul bild för att
förstärka budskapet i det här inlägget men
när jag googlade "tokrolig" vad det den här
bilden jag fick upp. Google-fail!