Sammtidigt i verkligheten

Ibland har jag ett aktivt liv och då är jag glad och världen är enbart enhörningar och godisträd och kafferegn och hus av bra böcker och bäckar som polar finstämd indie-musik.

Vilket ju i och för sig skulle göra mig till världens sämsta socialfall. Och det är ju det jag aspirerar mot. Fast världens bästa. Jag tycker att det finns någon form av Bellman-romantik över att vara soss-fall. Att de alla egentligen är strävande poeter och sköra kreativa själar som världen örfilat allt för många gånger och därför har de valt ett liv med flaskan, för att alkoholen är det enda som vågar säga sanningen i detta kalla men politiskt korrekta land. Eller det är i alla fall vad jag ska sitta på busstationen och fylleskrika iförd mina lodarkläder när jag väl får leva på socialbidrag.

Alla kan vi ju drömma