Glasyr heter det, famtida jag

Jag är astmaraspig efter en cykeltur och en ofrivillig joggarrunda i minusgrader och högklackat (nåja). Lullig och småseg med tankar på villovägar och jag får för mig att jag borde lyssna på The shins och läsa gamla diktböcker från mig Pretantiösa Tonårstid och så fick det bli. Stickad kofta och Bob Hansson. Té och knäckemacka. Så schablonindie som det kan bli utan glanssvart hår och cupcakes med rosa frosting vad det nu heter på svenska. Jag myser med mig själv och Girl sailor spelas lite för högt för klockslaget och jag tänker att kanske borde man sattsa sin energi på att bli politiskt medveten och engagerad igen. Valår trots allt. Och det finns så sjukt mycket att vara förbannad på. Så blir jag lite post-stolt över mig själv som driftig tonåring och drar fram mina gamla dagböcker ur minneslådan och bläddrar fram för att se vad jag gjorde idag fast för fem år sedan. Läser lite och tyckter att tonårsjag var en idiot. Liksom jag förmodligen kommer att läsa det här om fem år och tycka att jag var en idiot. Förutsatt att internet finns om fem år. Förutsatt att inte robotarna, zombierna eller den globala uppvärmningen kommer och tar oss.

Det finns egentligen bara en låt med The Shins som jag inte gillar och det är When I goostep. Vet inte varför men jag hatar den verkligen, den skär i mig. Allt annat är varierande grader av fint.