Klockor

I morse vaknade jag av att mitt alarm inte ringde och det var misstänkt ljust i min lilla provisoriska sovalkov. Yrvaket panikslaget rusade jag upp och in i köket för att se vad mitt Hello Kitty-köksur (det var en present!) visade på. Nio och trettio. NIOOCHTRETTIO?!! Fyra och en halv timme sen till jobbet! Varför har ingen ringt och berättat för mig att jag är högst avskednad eftersom restaurangen vars kök jag städar om morgnarna nu måste ställa in sin lunchservering?! Någon sekunds irrationellt fantiserande om min stundande framtid som bostadslös tiggare senare inser jag att min dumma analoga klocka inte längre tickar. Letar upp mobilen för att kolla den bara för att upptäcka att den under natten avlidit av svält. Ett kort tag försöker jag bestämma tiden med hjälp av solens position men den stora betongklossen till grannhus är ivägen. Någon sekund senare kommer jag på tanken att faktiskt kolla alarmklockan, som jag i min frenesi glömt bort. Halv fem. Medan jag tittar på de röda digitala siffrorna slår de över till en minut över halv och klockradion går igång med sitt P2-brus. Anledningen till att det är ljusare än jag är van vid är att jag unnat mig att ställa klockan 20 minuter senare än vanligt och det har alltså min inbördes klocka gått bananas över.

Motviljan över att min inre klocka nu mer är ställd på tio över fyra var nästan större än min lättnad över att inte ha mist jobbet.