Så som Alfred förutspådde

Alright så detta morgonarbetande har fört med sig mycket, mycket tidiga cykelturer fem dagar i veckan, come rain come elakt väsande kanadagäss vid vattenbrynet. Om jag försvinner i flera dagar och ni inte hör av mig (via facebook eller IRL, bloggen är ju tydeligen inte ett pålitligt medium) kan ni börja dragga Tisken efter mina sargade kvarlevor. Om det nu finns några alls, för jag föreställer mig att kanadagässen, rasande för att jag ytterligare en dag skrämt bort dem från deras frossande på vägrenens gräsplätt tillbaka ned i den förgiftade sjön, förmodligen kommer slita mig i mycket små men högst oigenkännliga stycken. Ni kan kanske hitta mina glasögon dock. Det är ett par svarta tjocka Fendi med löjligt mycket tjockare glas på vänstersidan om ni nu skulle se ett par ligga och skräpa.

I alla fall. Dessa morgonturer. De är så tidiga att de mindre mordiska fågelsorterna verkar förvånade att se mig dag efter dag.
"Nämen!" tycks de kraxa "Nämen sannerligen! En människa! Vid denna tid som annars tillhörr fjäderfän!" Häromdagen var jag helt säker på att en mås förfäljde mig från lyktstolpe till yktstolpe skrikandes "Titta! Titta!" (på måsspråk).

Men i alla fall! Det jag egentligen skulle berätta var att det förutom jag finns en till cyklist som är ute varje dag oavsett vad - tidningsbudet. Vi är tjenis nu. På ett sett antar jag att man förenas på ett visst litet sätt de där tidiga, kalla morgontimmarna då man tycker lite extra synd om sig själv. Det är vi samstämmiga om. Att det är lite synd om oss. Det finns en bagare också, men han kliver upp mycket tidigare och brukar ta sin morgonrast på en bänk lagom där jag och tidningsbudet möts, men han har aldrig hejat på oss. Kanske är han rätt nöjd med sin situation och kan därför inte medverka i vår tjenishet. Hur som haver. Efter att ha hejat på varandra med lite sorgsna leenden i några veckor hände idag något oväntat. Efter att jag ropat ut mitt "'Morron!" ( av princip säger jag inte "God", för vad är det som gör den så god bla bla bla läs Bilbo) ropar han efter mig att stanna. Jag bromsar in och han springer ikapp mig och räcker fram ett extra tjockt nummer av Falukurirens måndagsupplaga. Jag blir helt överväldigad. Gratis tidning? Jag längtar till imorgon då jag får sitta vid bordet och läsa en morgontidning till frukost. Som en riktig människa.

Jag önskar jag hade något jag kunde ge honom, men det bästa jag skulle kunna åstadkomma är en rulle stulet toalettpapper eller en hink med kuber från ismaskinen och av någon anledning känns det inte som någon praktisk present.

Aja. Jag ville egentligen bara delge min glädje över den där gratistidningen. Och att jag tror att fåglar kommer att mörda mig. It's like Alfred predicted!