Jupps, jag är också rädd jämt fast jag försöker låtsas som motsattsen

När det inte är något bra på Svt24 tittar jag ibland på Oprah medan jag käkar brunch (jag är alltid lite väl sent ute för frukost). Idag var det om "The gift of Fear". I slutet av programmet säger den manlige författaren som är där och talar om att man alltid ska lyssna på sina instinkter någonting som fick flera kvinnor i publiken att lägga handen för munnen och mig att vilja blogga om det;'

"Men are afraid women will laugh at them - Women are afraid men will kill them"

Det är så sant. Och det handlar inte om någon kollektiv manlig skuld eller något sådant, utan det handlar om uppfostran, nyhetsflöden och program precis som Oprah. Även de självsäkraste, starkaste av kvinnor lever ändå med rädslan av att bli påhoppad på vägen hem från krogen/mataffären/skolan/bussen/jobbet/bion/vänner/parkeringen/gymmet etc. Sensmoralen i allt man hört, läst och fått lära sig är att varje gång du visar dig ute efter mörkrets inbrott tar du en risk. Det börjar nu mer även spilla över i sociala kontakter. Ska du på dejt? Se till att nåån kompis vet vart du ska, när ni ska träffas och om ni går ifrån offentliga platser se till att medela vännen så att denne kan ringa en bit in och kolla så att du mår bra.

Jag antar att det inte enbart är ett kvinnligt problem. En killkompis till mig berättade en gång att han träffade en tjej som han gillade på en fest. Efter att de suttit och halvskrikit åt varandra på festen (pga. den höga ljudnivån),föreslog han att de skulle ta en prommenad så att de kunde få chans att prata lite ostört. Hon hade ursäktat sig och försvunnit iväg. Senare hade han förstått (och hon sa det till honom senare, för de var tillsammans ett bra tag efter allt detta) att hon hade varit rädd att han skulle våldta henne om hon gick ifrån alla andra.

Jag antar att det jag vill komma fram till; Hur i helvete blev det så här?