Fråga aldrig mig vad jag blir när jag blir stor. Svaret är mer och mer neurotiskt

Jag får ångest över seriösa människor i min omgivning med seriösa framtidsplaner och som vet hur man deklarerar på ett ordentligt sätt. Varje gång någon nämner planer som äär längre än två månader in i framtiden börjar jag kallsvettas likt en pyroman på en E-type konser (vaddå långsökt metafor? DU är en långsökt metafor!)Deras planer påminner nämligen mig om det komplett menlösa i min existens. Jag har abosut inga framtidsutsikter och inga långgående planer. Jag kan inte ens planera in vettiga tvättider.

Det känns nästan som att jag fuskat mig genom hela livet och att jag snart är på G att bli påkommen. För NÅN GÅNG kommer ju någon, förmodligen myndighetsperson, inse att jag egentligen är en sjuåring på styltor och i fatsuit. Då kommer denne peka på mig och högljudt deklamera

"MEN! Du är ju inte vuxen!! Du LÅTSAS JU BARA! Du vet ju inte ens vikten av att pensionsspara!"

För lite så känns det. Som om jag har chansat mig igenom en halv omgång Trivial Prusiut och att oddsen säger att jag snart kommer hamna på en sportfråga. För jag kan inte ens chansa mig till en sportfråga. Jag vet inget om sport och jag har inte ens en CV! Jag har ingen aning om vad det bör stå i en sådan eller när italien vann någon form av VM. Jag vet inte ens vad det hålls VM i! Jag antar i allt, men hur kan jag veta säkert?! Och hur ändrar man sina pensionsval?!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH!!!