Det är med tungt jävla hjärta jag medelar att den här bloggen kommer bli lite jäkla typ EMO eller nåt vad vet jag jag gillar RUBRIKER WOHO

Egentligen är det konstigt att jag inte är ledsen än. Dagarna tickar bara bort. På fredag flyttar min lilla familj bort. Jag, som av vana oroar mig för allt ett halvt millenium i förskott, har ännu inte trampat ned i emo-depp. Det är konstigt. Jag borde vara ett litet vrak på vardagsrumsparketten vid det här laget. Men icke. Antingen har jag blivit en stor flicka som insett att det inte är någon mening att hetsa upp sig över det oundvikliga (älsklingarnas flytt, döden, CSN-skulder, radiotjänst, jehovas som stör mitt i vänner) eller så har det blivit som om jag sågat av mig armen i en bannsåg. Ni vet, då man inte känner smärtan förän man ser såret eftersom kroppen direkt stänger ned alla nervändar?

Nåväl. Jag är inte så emo som jag antar att jag låter. För att bevisa hur glad i hågen jag egentligen är, bifogar jag en ytterst orelaterad bild.