Homo-weekend

Jag brukar inte alltid hålla med Åsiktstorped, men i fallet med det Öppna brevet till alla heterosexuella är jag helt på samma sida.

Han skriver att Pride inte är till för att vi ska visa upp oss för er (hetrosexuella), det är för att vi ska finnas där för varandra. För att man för en gång skull kan känna att man är bland folk som är som en själv.

Det blir också ett problem när de hetronormativa medierna ska rapportera om Pride, för de gör det alltid ur en hetronormativt synvinkel. Och oftast är denna synvinel "Kolla bögen med plymen på huvudet", eller genom att förfäras över alla barbröstade kvinnor. Man skiter i sakfrågorna och politiken och lägger fokus på vad hetros vill se; dragqueens och läderfaltor. Vem orkar rappotera om föredrag om att lesbiska kvinnor har högst självmordsfrekvens när det finns dildokubb att fota? På sin höjd dyker det upp några krönikörer med självaktning och politisk klarsyn. Ändå kan man inte ta bort det spexiga i Pridefestivalen, för varför ska man ta bort det som är kul bara för att folk vägrar se bortom det på det som är viktigt? Det borde vara fullt möjligt att göra både och.

Jag brukar undvika att prata om sånna här seriösa personliga saker i bloggen, för jag vet inte vilka som läser, men jag gör ett undantag. Så mamma, pappa, om ni hittat den här sidan och mamma jag vet att du googlat mitt intenetalias en gång; Hej, jag är bi. There, I said it. Nog för att jag tycker att ni borde ha förstått det, nog för att jag kommer från en öppen familj som alltid accepterat oss (syskonen) som vi är. Men ändå har jag aldrig vågat säga något. Inte face to face. Inte rakt ut. Aldrig.

Trots det är jag ju "bara" bi. Vi räknas liksom aldrig riktigt. Bi, det kan man väl vara. Ok, whatever liksom. Tills det blir på riktigt. Tills man sitter där och glatt pratar om sin tjej och upptäcker att det liksom blivit lite tystare. Alla mina nära vänner är naturligtvis ascoola personer som inte bryr sig, men folket runt omkring? När jag skulle berätta om min tjej för några av mina bästa vänner hade jag en jävla ågest. För tänk om. Innan har jag bara dragit runt med killar, så tänk om det blir världen skillnad för dem nu när de är mer än bara ett ord, "bi", när de faktiskt blev på riktigt. Det blev det naturligtvis inte, för de är som sagt, ascoola människor, men ändå. Folk frågade; "Har du pojkvän än då?" och jag svarade "Nej". Jag var inte singel då, men jag hade ingen pojkvän. Så vad svarar man? Ingenting.

Så jag vill till Pride. Fanemig vad jag vill dit. Lite semester från min hetrosida, som annars likt en skrikig femåring får all jävla uppmärksamhet av mig. Alla som vill haka på kan höra av sig.

Ps. Har ingen flickvän nu, så ingen behöver tro att jag hållit nått hemligt för dem. Ds.