Söndagssamtal

Fyra sekunder efter att jag släpat mig ur sängen ringer en mycket stressig Dena.
Jag: "Morgon!"
Dena: "Hej! hur mår du?"
Jag: "Va?"
Dena: "Hur mår du?"
Jag: "Va, bara bra? Jag vaknade precis så jag har inte hunnit känna efter. Hur så?"
Dena: "Kan inte du komma hit?"
Jag: "Nu?"
Dena: "Ja, nu!"
Jag: "Öh okey.... får jag äta frukost först?"
Dena: "Nja.. okey men kom hit om senast 20 minuter, okey?"
Jag: "Men va? Är det brottom eller?"
Dena: "Bara kom hit okey?"
Jag: "Öh, okey"
Dena: "Bra, hej!"
*klick*
"Shit shit shit" tänker jag, som med min lvl. 50 - förmåga till extremparanoia naturligtvis förutsetter att någon form av katastrof inträffat. Kanske har någon skadats, eller en plötslig icke-säsongsenlig vårflod spolat bort Willys. Jag hoppar i kläder och drar tandborsten genom munnen innan jag med raska steg och molande oro i magen ger mig av mot 39. När jag anfådd kliver in genom dörren och anfått gastar "Hejvadärdetsomharhänt?!" möts jag av två solskensskinande flickor vid köksbordet och Sandys hälsning "Hej bebi! Vad fan hände i fredags?!"
Paniken jag uppfattat i Denas röst var alltså inte alls panik, utan nyfikenhet kring Sandys ganska häftiga minneslucka från våran utgång på kåren.

Malins förmåga till överilade slutsatser VS. Verkligheten
o - 104

Efter det satt vi hela förmiddagen vid köksbordet. Jag blev bjuden på lyxfrukost (med juice i champanngeglas, jo jo, fint ska det vara!) sedan satt vi och drack kaffe och åt granatäpple. Jag datanördade mig och pimpade Sandys dator med lite välbehövliga program och applikationer medan Sandy utförde besryr och Dena läste tidningen för oss och löste korsord. Det är egentligen jävligt illa att jag är den mest datatekniska person de känner. Det råder en akut brist på rediga datanördar i Norrslund. Sedan fick Sandy för sig att möblera om sitt rum och efter det låg vi alla tre i hennes enorma säng och lyssnade på musik och skypade med italienare.
Vid fyra skilldes vi åt och skulle egentligen ha återförenats nu på kvällen, men jag har dragit på mig nåt helt galet sjukdomstillstånd igen så jag blev sängliggande mer eller mindre medvetslös under hela eftermiddagen. Nu har jag dock olämpligt piggnat till igen och sitter med tända ljus och kollar på Wallander. Jag älskar svenska deckare på söndagar, jag skiter i den stolpiga dialogen.

Lika bra att slappa lite nu för imorgon är det dags att rivstarta paniken. Det är bara tre dagar kvar till Lenny Norman! Argh!