Kanske skulle det vara skönt att ta ett break och få andas ut

Fan det blev konstigt efter att jag sett en bild på Shigeru Miyamoto och noterat hur gammal han börjar bli, varefter insikten följde att han kommer att dö. Och jag kände hur tiden liksom sprungit bort och ville nästan gråta en skvätt men lät bli.

Ungefär samma sak som jag känner en halv sekund efter att jag uppskattande inandats en härlig blomdoft och sedan inser att det är syrener. Hur kan de redan blomma, de vars lukt agerat följeslagare till varenda skolavslutning jag någonsin varit på?

Jag vill som sagt helst bara krypa upp i min egen förnekelses trygga famn och likt ett mantra mummla "Jag har tid kvar jag har tid kvar jag har tid kvar" tills jag tror på det själv.