Mysrusfilosofi

Jag tänker att vissa människor är bara så otroligt vackra. Alltså jag menar inte på utsidan. Inte för att jag säger att nån är ful förståss. Men de där man hör skratta högt och gällt, som ler utan smink och som diggar med tre dagars otvättat hår uppsatt på huvudet. Sådana där människor man bara sitter och skriker med ena studen för att falla i genemsam knäpptystnad den anda. De är så vackra, så varma, att det strålar om dem, innifrån och ut.

Jag klivet hem i ett mysrus, hög på känslan.

Jag hoppas jag kan vara så vackra för dem ibland. Att jag också får utstråla värme och ljus med min oredliga lugg och mina sneda tänder. Att jag någon gång kan vara för dem vad de är för mig. Och jag menar inte bara de som du tror jag menar, de som är uppenbara.

Jag menar dig också.