Ha!

Jag unnade mig en "fan vad det är synd om mig"-dush ikväll fast det egentligen var för sent för att inte irritera grannarna. En "Fan vad det är synd om mig"-dush består i att sitta i dushen med knäna uppdragna och hett vatten rinnades över sig lyssnandes på Lugna favoriter där de allt som oftast spelar sorgliga kärlekssånger. Det är även tillåtet att vagga fram och tillbaka, men det är absolut inte nödvändigt. Sjunga med får man också göra, men bara lite halvmummlande för att inte störa omkringboende så sent på kvällen.
När jag var klar, ren och fräsh klev jag ur duschen och VOILA, skrivkrampen är borta. Helt plötsligt blåser jag igenom sida upp och sida ned med halvtaskiga skämt och långsökta metoforer. Lenny is in the bag! Yeah baby!