Kära familjejul

Jag kan inte gå ut i den här staden, det bara är så. Det blir katastrof, undergång och apokalypiska ryttare som självgott travar upp och ned för huvudgatan varje gång jag försöker. Så nej, ursanne mig för vodka och Söderhamn i kombination! "Nevvah more!" som korpen skulle ha kraxat om den var lite mer ghetto.

Jag var alldeles för bakis på annandagen för att lyckas ta mig iväg på farmors julmiddag. Pappa var naturligtvis tvungen att berätta det för storebror, som inte heller skulle delta på grund av bebis som inte klarar långa bilfärder riktigt än. Men Micke kände det som sin broderliga plikt att ringa farmor och skvallra. När sedan mor, far och lillebror dök upp på middagen var de inte snåla med att tillhandahålla släkten alla detaljer de kunde erinra sig från föregående kväll. Detta har resulterat i att min farbror envist förskte ringa mig för att förska få mig att kräkas live i telefon, min faster fick för sig att skapa ett Ångest-träd där alla som drabbats av mitt beteende skulle ingå, allt ifrån alla som deltog på förfesten (som faktiskt inte drabbades av det!) till vakter och personal. Nu låter det som att jag lyckades knivmörda halva Statt, men den enda det egentligen var jobbigt för var förmodligen Eggy. Någon kom också på idén att lura mig att farmor brutit ihop i tårar över sin oförmåga att lyckas samla hela släkten. Mickes beteende kommer sig av att han i fem års tid varje år varit föremål för sarkasm och hånanden för att han på sin trettioårsfest var tvungen att bäras hem. Detta har han fått höra i fem år, alltså var han jäkla snabb att ta den här chansen att flytta fokus till mig. Så nu är det min tur att stå pall för det. Det gäller alltså för mig att så fort som möjligt supa ner Danne nästa jul! Vi är inte bara osolidariska i min annars väldigt socialdemokratiska familj, vi är långsynta också!

Julen flöt fint förbi. Familjen satt i köket, drack sherry och grälade om skolpolitiken. Förmycket mat, paket, vin och så lite mer argumentation om lågkonjukturen och sittande regeringen. Som i alla andra familjer kan jag tänka mig.

Igår var vi till Falun och hälsade på Micke, Kicki och Lill-Viktor, som blivit en tjockis! Han är omkring dubbelt så stor som sist jag såg honom, vilket bara är bra! Nu är han dessutom med, ser på långt håll och sitter vid bordet och för gurglande diskussioner med resten av oss. Stark som bara den är han också!

Nu sitter jag med uppsatsen igen för första gången sedan jag fick tillbaka den. Försöker finputsa mig igenom den så att jag slipper skiten. Än så länge är jag inte så stressad, det är bara lite småsaker som ska fixas till och jag har fått klarttecken från min handledare att den kommer att bli godkänd. Så jag är under omständigheterna relativt ångestfri!