Ibland skriver jag meningar så långa att orden får bristningar, ibland gör jag det inte

Jag skakar än efter allt rälsåkande (tunnebana hit, tunnebana dit, tåget hem). Bara jag och en medelålders man på tåget. Han tar till min förvåning av sig skorna och breder ut sig över två säten i bästa tonårsstil . Jag gör likadant på min sida av mittgången. Läser bok. Försöker låta bli att somna med huvudet mot glasrutan.

Kommer hem och kränger av mig byxor och strumpor. Hasar runt runt i lägenheten i jakt på något ätbart. Hittar inget. Piia ringer för att se om jag kommit hem. Jag gnäller över att jag bara har knäckebröd. Hon erbjuder sig att köpa mackor och mjölk åt mig, fast Willys egentligen fortfarande var öppet och jag kunde ha gått själv om jag bara orkar med att sätta på mig skor igen. Nu sitter jag med en filt omkring mig och väntar på finländskan med födan. Tittar på House. Känner mig hemma.

Och glad. För jag fick jobb. I storstan. Så - ha ha! Hade jag orkat hade jag skrivit om det i slingringa meningar. Men jag är för trött. Och för smörgåslös.