Om jag skulle vara en låt idag skulle jag vara den specifika del i Blurs "Song nr 2" där de skriker "WOHO!"

Jag fick lite oväntad extratid idag. Per ringde och medelade att kontoret var tömt på folk och att jag inte behövde fylla det om jag hellre ville jobba hemmifrån. Såg ut genom köksfönstret, luften som verkar vara tung av fukt och kände plötsligt ett missmod för att inte ha någonstans att gå. Bestämde mig för att traska in till biblioteket och se vad det var för spanskförfattad bok som rört min vän hardcorepunkaren om inte till tårar så åtminstone till att predika halvreligöst om dess förträfflighet. Så ska jag strama upp mig, ringa hyresvärden, säga JAG VILL INTE HA DEN HÄR LÄGENHETEN NÅ MER så bestämt som möjligt så att det låter sant.

Eller ja det är ju sant. Fast ändå lite inte. Men så känner väl förmodligen alla som varit någorlunda aktiva och inte spenderat sin studietid med att sitta på arslet i sin avdragsgiltiga minikorridor och gnälla om hur tråkigt och orättvist allt är. Klart man vill vidare mot nästa etapp! Samtidigt som man kommer sakna närheten till alla, att känna alla, festerna och sexmästeriet och alla ordvistar om sexmästeriet och personalliggare.

"Vår bästa tid är nu" comes to mind. Men aja, man har ju arbete i alla fall! Och ett svagt naivt hopp om framtiden. Det är mer än många andra. Dessutom behöver jag helt plöstligt inte betala någon dubbelhyra. Life is good today!