Mer argt mummlande

På väg till Willys idag disskuterade jag meningen med att försöka få fram sin ståndpunkt för folk som står för det exakt motsatta. För, let's face it, vi är alla så övertygade om vår egen suveränitet och sanning. Därför är att argumentera med dessa människor lite som att stå och slå med knytnävarna i en tegelmur. Fruktlöst och smärtsamt.

Men det finns ju argumentationer, de kallas oftast debatter, som går utanför "Du har fel" "Näe, jag har rätt, det är DU som har fel!"-retoriken. Jag tar del av dem ibland och jag måste säga att med jämna mellanrum kan det vara en tankeställare.

Tänk om allt är lögn ändå, om patriarkatet och könsstrukturerna? Tänk om alla feminister är galningar som borde ha lagt ned efter att kvinnor fick rösträtt, för nu är ju Sverige så jämnställt så. Inga orättvisor. Det är bara jag som läser in en massa i allt.

Tänk om, lixom.

Sedan minns jag att vänner till mig inte vågar komma på besök, eftersom det är en promenadsträcka i delvis mörker till mitt bostadsområde. Jag minns att min mormor får sämre pension eftersom hon är änka. Jag minns min barndomsvän som utvecklade grava ätstörningar. Jag erinrar mig att jag aldrig går och tränar efter klockan fem på kvällen, för jag vill inte gå hem i mörkret. De gånger jag nekat att följa med på fest eftersom jag inte vill gå hem själv. Att praktiskt taget alla tjejer och kvinnor i vårt land lever med en rädlsa som säger dem att det är mer regel än undantag att man ska råka ut för en våldtäkt. En rädlsa som medier, förmaningar och uppfostran gärna spär på. Det är inte fråga OM du kommer råka illa ut, det är fråga om NÄR. Varje gång du tar ett steg utanför din dörr efter mörkrets inbrott är du medveten om att du försatt dig i en risksituation.

Och det är fanemig inte acceptabelt.