Kvällsprommenader existerar inte ens längre

Jag kliver utanför min port och hinner tre steg mot Susanns hus när jag hör ett högt mansskratt. Direkt kliver jag ur ljuset från gatlycktorna och in i skuggorna vid sidan av huset för att inte vara så synlig utifall att. Försöker avgöra medan jag går så tyst jag kan utefter husväggen vem det är killen pratar och skrattar med, vart nånstanns han kan tänkas stå och om det är fler än en. Samtidigt flyttar jag nyckelbandet så att det inte längre hänger runt halsen. Låter jag det vara kvar där kan det användas för att hålla fast eller kanske till och med strypa mig. Dessutom klirrar nycklarna. Istället låter jag dem glida ned i jackfickan och slutar handen kring husnyckeln och håller den så att den sticker ut likt ett provisoriskt knogjärn mellan fingarna. Utifall att.
I just det här fallet är det en kille som står på en av 41ans balkonger och pratar i mobil med en kompis. Jag undrar om han ens inser möjligheten att ljudet av hans skratt över det för den delen lugna bostadsområdet kan få en tjej att gå helt in i försvarsposition. Han är ju säkert en trevlig kille som aldrig ens skulle tänka tanken att göra en tjej illa. Men så fort det är mörkt och han är anonymiserad registrerar jag hans röst som ett hot.

Och det hade ju varit helt underbart om det bara hade varit jag som var paranoid. Att det här försvarstänkandet inte var något som samhället genom överdramatiserad nyhetsraportering lärt mig och andra tjejer att alltid bära med mig så fort jag går utanför dörren efter klockan sju på kvällen. De har lärt oss att varje gång vi går utanför dörren tar vi en risk och vi ska alltid vara medvetna om den. Vet alla snälla, reko killar därute om att de bara genom att hosta till kan skrämma vettet ur vilken tjej som helst efter mörkrets inbrott? Ska vi verkligen ha det så här?