En sommareftermiddag i solen och jag är så nöjd som jag kan bli utan ett nytt Zelda vid horisonten

Efter ett antal skarvsladdar och några brutala påminnelser om exakt hur oteknisk jag kan vara när jag sätter den sidan till hade vi lyckats få ut ström till gräsplätten nedanför min balkong och så satt vi där med våra batterisvaga laptops, Piia, jag och Dena och drömde om att vara någon annanstanns. Eller de drömde sig bort och jag åt annanass med fingrarna och klagade över att folk alltid vill fly Sverige de två månader om året som det faktiskt är fint här. Plus att rent objektivt måste vi från de kringliggande fönstren se ut som den mysroligaste lilla kompisgruppen någonsin med våra klänningar, stora filtar och vårt isthé. Jag minns att man såg sånna grupper av människor när man var yngre och önskade att man också kunde vara sån. Och ta da, här sitter vi en lördagseftermiddag, fortfarande lite alkoholtrötta lyssnades på P3 via ett mobilt bredband och försöker skrapa ihop nog med ord för att ta oss igenom de sista uppgifterna. Och då drömmer de om Barcelona. Vad har Barcelona som inte Norslunds gräsplättar har en sommareftermiddag?

Fan också, jag tar examen i veckan. Förutsatt att jag pallar den här jäkla artikeln. Orden finns där nu i alla fall, men de är menlösa och i helt fel ordning. Men det är ju alltid något.

Och idag är det 30 grader varmt och solsken och jag åt melon till frukost på balkongen och jag skriver alltid om allt i efterhand nu känns det som. Och jag är glad och ung och dum och i morgon är det dags att starta paniken. Men inte riktigt än.