Och gånger fyra i en mening

Jag ser på utsikten från åttonde våningen och lyssnar på Rockklassiker på stationär radio och om saker och ting kändes overkliga innan känns de alldeles för självklara nu och det blir på nåt sätt precis lika läskigt.

Jasså? Så du är en sån som tror på VERKLIGHETEN? Vaddå, tror du att det finns nån stor typ "värld" som ba liksom EXISTERAR på det fysiska planet?

Och så flyttar jag då till Stockholm. Det är så på riktigt att jag helt förnekat att det händer. Ett riktigt jobb, en riktigt chans i en riktig stad. Det känns ungefär lika sannolikt som att jag skulle springa in i Dr. Spencer Reid på SF-bokhandeln och vi skulle bli kära.

Jag tror inte på verkligheten helt enkelt.

Om jag skulle göra halvtaskig standup ikväll hade det här varit med i manuset

Falukurirens löpsedel var upprörd om något annat än vädret idag, vilket kändes lite som ett vårtecken.

"BUTIKSÄGARE FRÅN FALUN KÖPTE SEX AV PROSTITUERAD I STOCKHOLM"
stod det.

Och det är ju förjävligt. På riktigt helt jävla förjävligt.

För man tycker ju att en butiksägare, av alla människor (!) borde ha vett att köpa närproducerat.

(fattarni?)

Bara för att klargöra situationen

Jag tror att mycket av det jag skriver som ska uppfattas som humor (enligt mig) uppfattas som... inte humor, av andra. Stycket härunder exempelvis. Det ska alltså föreställa ett skämt. För att jag fyllebloggat men om att inte fylleblogga. Ha ha? Eller?

...

Aj nej jag vet att jag inte borde blogga på fyllan men nu har jag gjort det ändå. Inga regler lan man hålla fanemig, inte ens sina egna. Dumma internet.

Glasyr heter det, famtida jag

Jag är astmaraspig efter en cykeltur och en ofrivillig joggarrunda i minusgrader och högklackat (nåja). Lullig och småseg med tankar på villovägar och jag får för mig att jag borde lyssna på The shins och läsa gamla diktböcker från mig Pretantiösa Tonårstid och så fick det bli. Stickad kofta och Bob Hansson. Té och knäckemacka. Så schablonindie som det kan bli utan glanssvart hår och cupcakes med rosa frosting vad det nu heter på svenska. Jag myser med mig själv och Girl sailor spelas lite för högt för klockslaget och jag tänker att kanske borde man sattsa sin energi på att bli politiskt medveten och engagerad igen. Valår trots allt. Och det finns så sjukt mycket att vara förbannad på. Så blir jag lite post-stolt över mig själv som driftig tonåring och drar fram mina gamla dagböcker ur minneslådan och bläddrar fram för att se vad jag gjorde idag fast för fem år sedan. Läser lite och tyckter att tonårsjag var en idiot. Liksom jag förmodligen kommer att läsa det här om fem år och tycka att jag var en idiot. Förutsatt att internet finns om fem år. Förutsatt att inte robotarna, zombierna eller den globala uppvärmningen kommer och tar oss.

Det finns egentligen bara en låt med The Shins som jag inte gillar och det är When I goostep. Vet inte varför men jag hatar den verkligen, den skär i mig. Allt annat är varierande grader av fint.

Långa meningar är min grej nu

Jag är så trött och imorgon är det måndag och jag har inget planerat och det känns bra faktiskt för det gör att jag kan latlämna såskastrullen på diskbänken och tänka "jag tar det imorgon" och veta att sannolikheten att jag diskar den imorgon och inte om en vecka faktiskt är relativt hög.

Chasing cars around our heads

Jag glömmer att mitt kanske största bakissymptom är hur galet känslig jag blir. Därför lyckas jag med misstaget att se reprisen av Spårlöst och precis när Spotify byter till "Chasing cars" och sedan sitter jag i en timme uppkrupen i ett hörn av soffan och bara gråter och gråter och gråter fast listan växlat till Paramore för längesen men det finns ingen hejd och det är bra kan jag tänka mig. Ska man gråta är det lika bra att göra det när man inte har något att vara ledsen för.

Sammtidigt i verkligheten

Ibland har jag ett aktivt liv och då är jag glad och världen är enbart enhörningar och godisträd och kafferegn och hus av bra böcker och bäckar som polar finstämd indie-musik.

Vilket ju i och för sig skulle göra mig till världens sämsta socialfall. Och det är ju det jag aspirerar mot. Fast världens bästa. Jag tycker att det finns någon form av Bellman-romantik över att vara soss-fall. Att de alla egentligen är strävande poeter och sköra kreativa själar som världen örfilat allt för många gånger och därför har de valt ett liv med flaskan, för att alkoholen är det enda som vågar säga sanningen i detta kalla men politiskt korrekta land. Eller det är i alla fall vad jag ska sitta på busstationen och fylleskrika iförd mina lodarkläder när jag väl får leva på socialbidrag.

Alla kan vi ju drömma